ordfranbarcelona

Nu har livet i Barcelona äntligen börjat. Under de två första dagarna har vi: Ätit vår första spanska måltid på IKEA, diskat i badkaret och städat tills vi nästan svimmat.

Det vart en hårt och lång dag i torsdags när vi kom fram. Fastighetsskötaren var ingen bluff utan en trevlig man i 50 års åldern. Han mötte oss utanför vår lägenhet som faktiskt ligger i ett riktigt fint område. Dock var inte lägenheten vad vi förväntat oss. Hm, hur ska jag beskriva? Tänk dig att ett gäng killar har levt i en något större skokartong i över ett år, utan att städa. Utan att ha städat en enda gång. Ungefär så såg vår lägenhet ut. Först hade jag bara lust att gråta eller ta första planet hem igen. Men när vi lugnat oss lite, skrivit på kontraktet och börjat titta oss omkring såg vi möjligheterna. Lägenheten var faktiskt inte så illa om man suddade bort allt skräp, damm och fula möbler. Vi började slänga ut saker vi inte ville ha och började flytta runt möbler. Snart blev vi ganske entusiastiska och bestämde oss för att det här skulle bli ett fint och bra ställa att leva på.

På kvällen drog vi till IKEA som sagt och åt där vår första måltid på spansk mark, köttbullar och lingon. Sen yrade vi runt ett par timmar på spanska IKEA och handlade lite av vart. Glada över att ha sluppit köpa stora madrasser drog vi hemmåt med våra ändå stora kassar. Kvällen blev lugn och vi slocknade uttröttade i våra avpiskade madrasser.

Igår (fredag) anlände vår sjätte rumskamrat Anton och dagen gick åt till att fullkomligt sanera lägenheten. Efter mycket svett och tårar sken både badrum, kök och sovrum. Jag är oerhört imponerad över vårt tålamod och sammarbete. Dessutom har vi lärt oss att det är bäst att diska i badkaret om man ska rensa ut ett helt kök. Dessutom är vår nya bästa vän den starke karlen Mr Cillit Bang som har hållt vårt hopp uppe bland gamla matrester och smutsfläckar.

När klockan började närma sig halv 11 bestämde vi oss för att lägga ner vår städfirma och försöka få ner något i våra kurrande magar. Vi lämnade vårt nu mycket renare hem och drog ner på stan. Efter någon halvtimme slog vi oss ner på en restaurang och åt verkligen vår första riktigt spanska middag. Även om det var pizza och spagetti så tycker jag att det räknas.

JAAA! Nu är vi på G! Efter en gråtfylld kväll igår känns det verkligen skönt att vara påväg. Nervositeten har faktiskt släppt, nu är det bara rädslan för att bagaget ska flyga åt ett annat håll än vi.

När jag skriver det här sitter vi 10 000 meter upp i luften och nu har matenvagnen till och med kommit ut. Vilket vi är överlyckliga för eftersom vi är dödshungriga sedan uppstigningen klockan 3 i morses. Humöret är på topp och längtan efter 30 grader och sol är större än någonsin!

Vi ses när jag lyckats skaffa internet där nere. Hej, så länge!


 

 

Pust..! Nu har jag äntligen tryck ner allt i mina resväskor (och då menar jag verkligen suttit-och-slängt-mig-på-väskan-tryckt). Och nej, allt jag hade tänkt få med mig gick självklart inte ner. Jag fick packa om tre gånger innan allt fick plats. Dessutom när jag vägde min stora väska och insåg att den bara var 400 gram lättare än gränsen på 20 kg fick jag packa om ännu en gång. Det går inte att lita på vår uroldirga våg och jag packar hellre om hemma än på flygplatsen. Med andra ord har det varit en fantastisk morgon!

Nu sitter jag här, med halva garderoben stående i två konstigt formade resväskor i hallen och undrar vad jag ska göra härnäst. Jag behöver egentligen städa mitt rum, äta och duscha men just nu kan jag inte göra annat än att stirra tomt ut i luften. Jösses, vad är det som känns så konstigt i magen? Ändå känner jag mig inte lika nervös som jag gjorde för några dagar sedan. All packning har gjort att jag bara vill iväg nu. Iväg, iväg, IVÄG!

Dock kommer det bli en svår kväll. Redan nu på morgonen fick jag säga hej då till min yngsta syster eftersom hon inte kommer vara hemma ikväll. Det blev en tårfylld upplevelse, inte minst när hon gick utanför dörren. I eftermiddag åker jag med mamma, pappa och mina andra lillasyster till Otterbäcken där bilresan upp till Arlanda kommer starta i natt. Det kommer bli en kramgo men gråtfylld kväll. Eftersom jag står min familj nära så  kommer det vara svårt att säga hej då. Men det får vi stå ut med, för snart börjar äventyret.

 

       Är det bara jag. Eller känns det som om det blir för lite med bara två resväskor?

Tre dagar kvar till avresa. Dags för alla förberedelser.

Förberedelse 1: Hej då!
Under det senaste halvåret har jag verkligen fått lära mig att man inte ska ta någon för givet. Speciellt inte vänner, personer som faktiskt kan välja att lämna dig. Men även om man är mån om sina vänner är det svårt att inte på ett eller annat sätt ta dem för givet. Nu, när jag ska resa hundratals mil härifrån får jag plötsligt lite panik. Vänner och familj som man är van att se flera gånger i veckan kommer plötsligt vara väldigt långt borta.

Så igår fick jag säga hej då till bland annat en gråtande farmor, orolig men stolt över min kommande resa. Jag tog även min sista fika på länge med mina bästa vänner Angelica och Angelice. Det gick lättare än vad jag trodde att säga hej då. Men jösses, jag vet hur otroligt svårt det kommer vara att inte se deras vackra ansikten så ofta som jag gör nu. Och det kommer nog komma som en knytnäveslag när jag väl sitter på flygplanet.

Förberedelse 2: Packa
Nu är det bara all packning som ska göras. Men hur sjutton ska man veta hur mycket eller vad man ska ha med sig inför en fyra månaders lång vistelse i okänd stad? Jag kör med taktiken att finkamma mitt rum på jakt efter behövliga ting och sedan leta reda på den största resväskan som finns i huset. DET borde lösa det mesta.

Det var en sen kväll i februari som vi fick idéen om att flytta härifrån, allihopa. Med allihop menar jag migsjälv, Dennis, Per, Sofi och Hampus. Just då tog nog inte någon av oss det här på något större allvar, det var mer ett intensivt drömmande. Men ju längre tiden gick blev vi mer och mer säkra på att vi nog faktiskt ville utföra det här. På riktigt.

Vi hade vänner som tidigare hade bott och arbetat i Barcelona så det var till dem vi vände oss för att få tips. Snart hade vi både telefonnummer till en hyresvärd och till en arbetsgivare, båda svenska. Och från det flöt det mesta bara på. Snart hade vi både fixat en lägenhet i utkanten av stan och en provanställning till oss alla fem. Sommaren kom och vi levde våra liv ungefär som vanligt och i slutet av juli hade vi skaffat oss ännu en anhängare, Anton. Flygbiljetter bokades och nu var det verkligen på riktigt.

Nu står vi här, knappt en vecka från den stora förändringen och de flesta magar har nog börjat pirra lite. Försäkringar är fixade och inbetalningar klara. Nu är det bara väskan som ska packas.