ordfranbarcelona

Den så kallade fiaskodagen startade 06:00 tisdag morgon. Att kravla sig upp så tidigt efter några dagar med väldigt sena mornar kändes det som vi steg upp mitt i natten. Och efter en natt med Herr Snörvel Host bredvid mig kändes som om jag bara sovit ett par timmar. Stackars Dennis har nämligen råkat ut för storstadsinfluensa och har både halsont och snorig näsa,några extra tankar till honom.

Dagens uppdrag var att rusa till polisstationen som vi informerats om brukade vara en plats i helvetet. Med långa köer och formulär som ingen förstår. Där skulle vi skaffa NIE- nummer (något slags ID-nummer). Efter det skulle vi rusa tvärs över stan och hitta Socialkontoret för att få ännu fler papper där

Klockan halv åtta satte vi oss i den just då ganska korta kön utanför polishuset. Efter några minuter vimlade det snart av folk och vi kände oss stolta att vi kommit dit i tid. Men snart var vi inte lika lyckliga. Efter att ha suttit i över en och en halv timme var baken ganska mör och huvudet ganska slött. Då fick vi komma in och som förväntat var det ingen som fattade folmulären som vi blev tillsagda att fylla i. Inte gör det saken lättare att flera hundra andra personer tränger sig på och att reciptionisten argt skriker på spanska att vi ska hålla tyst
 
Men efter många om och men kluddrade vi ner några ord och fick snart träffa varsin handläggare. Sen blev vi skickade till en bank för att betala avgift där och sen tillbaka till poliskontoret. Då kom vår första fiasko. Vi trodde nu att vi snart skulle vara klara och vi hade alla börjat längta efter mat då klockan hunnit bli 11. Men när vi fick våra nummerlappar i händerna insåg vi att det var 40 nummer tills det skulle bli våran tur

Så efter att ha suttit ytterligare en och en halv timme på hårt golv kom vi äntligen därifrån. Nu skulle vi bara till nästa ställa. Som visade sig vara vårt nåsta fiasko. Kartan vi hade fått till hjålp visade sig vara till ingen nytta och gatan vi letede efter verkade inte ens finnas på jordklotet. Efter ytterligare en timme lyckades vi efter några sammanbrott hitta till kontoret. Där gick i alla fall saker och ting lite fortare och vi kom därifrån ganska smidigt

Nu, var det enda vi fokuserade oss på mat, mat och mat. Det lös ärligt talat korvar och köttbittar i ögonen på oss. Snart hittade vi en bra Mexicansk restaurang med bra priser och god mat och nu var vi lyckliga igen. Vi beställde och satt en lång stund och njöt av att vi snart skulle få äta oss mätta. Men sen kom maten till bordet. Och det, vet jag inte om det går att kalla riktiga portioner. Snarare förrätter för sjuåringar. Jag har aldrig i mitt liv fått så lite mat på min talrik i hela mitt liv! Snart försvann våra hyllningar som "Mexicanskt är så gott" och "Gud vad billigt det var här". Ännu ett fiaska hade tagit plats den här dagen

Med väldigt lite hopp i våra sinnen började vi lunka hemåt och humöret eller orken har nog ännu inte stigit till topp än. Men vi kommer igen. Alla dagar kan inte vara underbara i paradiset.

P.S. Bilder kommer, vi skaffar eget internet snart.